Här är min ändhållplats


Ni som följer den här bloggen vet att jag har dragit ner rejält på bloggandet. Jag har skyllt på en massa saker varför jag i princip har slutat blogga, men jag erkänner härmed att det till stora delar handlar om bitterhet. Jag har nämligen sökt ett otal jobb inom  partiet men alltid fått autosvar. Förra året var jag en hårsmån från att få mitt drömjobb, men stupade på mållinjen. Arbetsgivaren valde "samma, gamla vanliga". Ni som inte förstår vad "samma, gamla vanliga" innebär - kontakta en sosse som förklarar det för er.

Sedan 2006 har jag lagt ner ett otal timmar på den här bloggen. HBT-sossen har verkligen fått genomslag och 2010 utsåg SvD den här bloggen till en av de "hetaste svenska politiska bloggarna". Mina blogginlägg har citerats i traditionell media ett otal gånger. HBT-sossen citeras till och med i böcker om politik. Jag har varit författare/medförfattare till ett otal debattartiklar.

Den (obetalda) tid och energi jag har lagt ner på såväl den här bloggen som Socialdemokraterna - sex år - borde ha genererat i en anställning. För lång och trogen tjänst brukar man i arbetarrörelsen belönas med en plats i EU-parlamentet. Ett avsnitt av den fantastiska, danska serien heter just I Bryssel hör ingen dig skrika. Det mest effektiva sättet att tysta kärleksfulla kritiker har tidigare varit att anställa dem.

Det är egentligen helt galet att vi bloggare i mångt och mycket gör det jobb som många ledarskribenter, journalister och politiska tjänstemän får betalt för. Jag syns mer i media, såväl nätverksbaserad media som traditionell media, än många av Socialdemokraternas företrädare. Inte en krona har jag fått under dessa år.

2010  befann jag mig på 25:e plats på Landstingslistan. En icke valbar plats, men personer röstade på mig, även sådana som inte röstade på S "i vanliga fall".  Och det är något jag hör ofta. Folk frågar mig varför jag inte befinner mig högre i sossehierarkin än vad jag gör. Jag brukar svara att det aldrig varit min ambition att vara förtroendevald. Min dröm har alltid varit att jobba bakom kulisserna, som politisk tjänsteman. Då frågar människor mig: "Men varför anställer de inte dig?!" När jag är på gott humör brukar jag förklara att partiet inte anställer "kärleksfulla kritiker".

Innanförskap och utanförskap.

Jag är innerligt trött på att befinna mig i utanförskapet. Sossar ringer mig och ber mig om hjälp beträffande än det ena och än det andra. I begynnelsen blev jag smickrad (som den bekräftelsetorsk jag är). Numer brukar jag svara lite syrligt: "varför anställer ni inte människor med den kompetensen?!".

Vi är allt för många som jobbar gratis medan (inkompetenta) tjänstemän och förtroendevalda får betalt för "samma" arbete.

Nej, det här inlägget är inte en uppgörelse med partiet. Jag kommer inte med buller och bång lämna partiet. Jag kommer att fortsätta skriva ett och annat inlägg här på på bloggen. Jag kommer att fortsätta skriva debattartiklar. Jag kommer fortsättningsvis gå på intressanta föreläsningar och seminarier som Socialdemokraterna står värd för. Men.... Jag kommer i slutändan vara en av de som lämnar:
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag. /Anna Lindh

Till hösten hoppas jag att komma in på en utbildning som gör mig anställningsbar. Inte inom partiet (eller i förlängningen arbetarrörelsen). Håll tummarna för att jag kommer in. Jag sitter, i skrivandets stund, med cirka 350 högskolepoäng och är inte anställningsbar. Det är ett blogginlägg i sig. And by the way... hur många politiska tjänstemän har en akademisk examen?

För en månad sedan blev jag förälder. Jag erkänner att jag har använt honom (eller hen som en politisk korrekt partikamrat vill att jag skulle benämna honom) som ett svepskäl att dra ner på mina politiska uppdrag och mitt politiska engagemang. Det handlar nämligen inte om honom. Det är fel att skylla på honom.   Jag jobbar nämligen ännu bättre, skriver ännu bättre et cetera med honom i mitt liv. Han får mig att vilja.  Föräldraskapet får mig att vilja. Inte inom socialdemokratin dessvärre, men inom samhället.

Och ja. Jag bekänner. Jag är trött.

Jag inser till syvende og sidst galenskapen av att blogga, föreläsa, skriva debattartiklar, hjälpa förtroendevalda et cetera gratis. Min kompetens, mina erfarenheter, min kunskap är banne mig inte gratis.




4 kommentarer:

Ilona Waldau sa...

Förstår dig, det som förvånar mig är att så många i din situation ändå blir partiet trogen eftersom det säger ngt om partiet och i förlängningen något om det samhälle som det partiet politik leder till när partistrukturen och de människor som strukturen premierar påverkar hur man sedan bygger Sverige. Jag har träffat många sossar i ledande ställning som menar att jag kritiserar sossarna när jag påpekar att ett skäl till att vi har svårt att nå varandra är våra olika partikulturer, ledande sossar varken ser eller vill se att en struktur inte är av gud given utan måste ifrågasättas och prövas. Vänsterpartiets partistruktur är inte heller oproblematisk men jag som ledande politiker i min kommun är åtminstone medveten om den.

Samtidigt förstår jag att man ändå blir ett parti trogen, man ändrar ju inte politisk åsikt bara för att partistrukturen går på tvärs med hur man själv är som människa.

Jag tror att du tagit ett riktigt beslut, utifrån ditt partis struktur. Mitt parti, med så få jobb, skulle gå under om inte medlemmar och sympatisörer la ned ett stort obetalt jobb för partiet. Det är en del av vår, just nu nödvändiga, struktur. Det händer att vi tappar dem som vill göra tjänstemannakarriär till Socialdemokraterna.

Alexandra Einerstam sa...

Tack och håller med dig Ilona. Politik handlar om engagemang och visst förhåller det sig så att att politik är att vilja. Många gräsrötter jobbar obetalt... det är en styrka. Att så många ägnar så mycket tid och energi att jobba med politik gratis. Jag beundrar dessa människor.

Min ändhållplats kom, efter att ha sett under en lång tid, vilka personer som får anställning i partiet och vilka personer som partiet ignorerar.

Om jag kunde skulle jag byta parti, men jag är sosse.

Peter Högberg sa...

Puss och Kram!!

spelarmorsan sa...

Bara så alla vet. Detta är inte begränsat till just detta parti, eller en s partier i allmänhet. Det är ett större problem. De som sitter på tjänster med fasta inkomster är väldigt glada så länge vi ställer upp och de är "så tacksamma för vårt engagemang". Men vad vi ska leva av, det har de inte tänkt på för på deras konto trillar det in lika mycket pengar varje månad - oavsett om de gjort något bra, något dåligt, eller nästan inget alls. Jag är också jättetrött! – Och kommer bli en mycket fattig pensionär.