Underordning, överordning eller ingen ordning alls?



 Ikväll visar SVT dokumentären Ingen man i sikte. I TV-tablåerna presenteras dokumentären på följande sätt:
Hur finner man sina roller i en relation där det inte finns en man med? I en nära och personlig berättelse följer Mette Aakerholm Gardell tre generationer lesbiska. Martine, 24 år, önskar att folk ska tänka om henne "där går en helt vanlig maskulin människa". Mette, själv 35 år, står med sin fru Stina inför frågeställningen "ska vårt barn inte ha en pappa?" Marja, 78 år, tycker "att den maskulina lägenheten behöver en könsoperation".
När min hustru Åsa läste presentationen sade hon till mig: Den måste vi se, så att vi vet vilka roller vi har eftersom vi inte har någon man här. OBS! Hon sa detta med rösten drypande av ironi.

Det var länge sedan jag fick höra frågan: Vem är mannen i ert förhållande? Behöver ett förhållande en part som är man (biologiskt eller socialt)? Svaret är ett rungande nej.

När jag läste Carina Holmbergs bok Det Kallas Kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par, skakade jag på huvudet ett flertal gånger under läsandets gång. De unga, jämställda paren var de facto inte så jämställda som de trodde.

Det har varit lättare för mig att leva jämställt med en kvinna än med en man. Att samkönade relationer är mer jämställda, anser fler än jag. I vårt förhållande är Åsa och jag jämlikar. Något som fler, oavsett kön och relation, bör eftersträva.

1 kommentar:

halvbonden sa...

Jag tycker att man lever jämställt om man respekterar varandra, delar familjens bördor, stöttar varandra och varandras drömmar, ser varandra som jämlikar. Men jag tycker folk hänger upp sig på det här med manligt och kvinnligt. Om jag som kvinna i ett heterosexuellt förhållande gör typiskt kvinnliga saker, varför måste det vara fel? Det var en av de sakerna som sades i den dokumentären som jag tyckte var bra. Jag skulle kunna säga att jag är en homosexuell man född i en kvinnas kropp. Jag har aldrig definierat mig själv utifrån ett kön, och ändå trivs jag med att göra typiskt kvinnliga saker. Och när jag och min manliga sambo har delat upp sysslorna på det sättet uppfattas vår relation ibland inte som jämställd. Varför det? Om de meningarna jag skrev i början av kommentaren är uppfyllda, varför är vi då inte jämnställda? Folk hänger upp sig på detaljer ibland. En man kan uppskatta att göra typiskt kvinnliga saker, men om en kvinna uppskattar det sägs det att hon är förtryckt och lever under det tunga heteronorm-oket.