Smolk i glädjebägaren

Det är en uppsluppen stämning på Fotografiska. Här har nu stora delar av sosseeliten samlats. Doften av kaffe ligger tung över lokalen och solen speglar sig i vattnet utanför. Sorlet av röster, kameror som klickar och många skratt. Carin Jämtin går bokstavligen omkring och strålar. Bra för partiet, säger hon till mig när hon går förbi och kommenterar valet av partiordförande.

Är det måhända lättnad över att VU och PS tillsammans med 26-manna lyckats vaska fram en person som de kan enas kring?

Jag har just haft en kort diskussion med Veronica Palm. Hon anser att det är en bedrift att de har lyckats få fram en person på bara sex dagar som ”alla” kan enas kring. Även om jag inte höll med henne i diskussionen om öppenhet och delaktig, passade jag på att ge henne en eloge för att hon i Gomorron Sveriges soffa betonade att hon minsann inte är vald på livstid. Hon är beroende av medlemmarnas stöd. Det var nog första gången jag hörde henne säga det.

Hyllningskörerna är näst intill unisona. Jag vill inte riktigt stämma in i dem. Det jag är kritisk till är främst den slutna processen, vilket jag skriver om på SVT Debatt idag. Jag håller det för troligt att Stefan Löfven, vid en öppen process med fler kandidater, skulle klara sig mycket bra då han har just stödet från VU, PS och 26-manna, plus att han skulle haft ett rejält försprång som tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013.

Ytterligare ett påveval, där den enda skillnaden från de tidigare är att den vita röken från Sveavägen 68 kom redan dag fem och att journalister och bloggare bjudits in till ett partistyrelsemöte för första gången i partiets historia, vilket ålderskvinnan Elvy Söderström inte är sen med att påpeka.

Det är något av en déjà vu som jag upplever under presskonferensen. Samma känsla som när Håkan Juholt valdes i mars 2011. Ett väckelsemöte, en frälsare. Löfven är en människa och inte en frälsare (vilket vissa tycks tro här).

Löfvens huvuduppgift är att ena partiet och efter att ha lyssnat på partikamrater, läst deras statusuppdateringar på twitter och facebook, läst blogginlägg och debattartiklar, ja då har han en större möjlighet till det än vad Håkan Juholt någonsin hade.

Löfvens andra huvuduppgift är att vinna val. Han kanske kan göra det om han inte upprepar sina företrädares misstag. Om han omger sig med ett bra lag (ett lag som inte enbart består av vita, medelålders gubbar och ja-sägare), om han omger sig med kärleksfulla kritiker, om han breddar laget och tar in människor från olika håll och kanter och låter fler i riksdagsgruppen göra skäl för titeln ”talesperson” – ja, då tror jag att han har en chans. Vad beträffar jobb och utbildning håller jag det för troligt att Löfven kan matcha Reinfeldt och Borg hyfsat. Dock finns det fler frågor, förutom full sysselsättning, som kan avgöra val. Två av dessa är jämställdhet och miljö.

På facebook gav jag tidigare idag Ursula Berge en eloge för att hon i SVT-soffan lyfte det Gröna folkhemmet och jämställdheten. Hon tackade och skrev:
Det är två vinnarfrågor för s som man bara valt att släppa. Det gröna folkhemmet är ju ett sånt klockrent begrepp. Dags att damma av. Och det enda parti som lyckats driva en jämställdhetspolitik med resultat är ju faktiskt socialdemokraterna. Fråga mig - jag var där när vi satt och tjatade på finansen och andra att nominera kvinnor. Nu har vi nästan 50-50 inom staten. Nu är bara resten kvar... Då behövs järnvilja. 
Jämställdhet och miljö är borgarnas akilleshäll, men de är också Löfvens akilleshäl. Må så vara att Löfven (ja, han sade även att han var feminist), i sitt tal på presskonferensen, tog upp såväl jämställdhet som miljö, men nu har jag hört så många företrädare för S orera om miljö, jämställdhet, öppenhet et cetera, vilket senare visade sig vara blott och bart läpparnas bekännelse, att jag inte kan förföras av ett politiskt tal. Det räcker inte längre med ord. Det krävs handling!

När sedan Löfven hävdar att Socialdemokraterna är det enda parti som är ett folkrörelseparti och vidare är det enda parti som kan genomföra rådslag, håller jag på att svälja den snus jag just har lagt under läppen. Det är nämligen att fara med osanning. Miljöpartiet har nyss avslutat sitt rådslag Makten över tiden, där såväl medlemmar som icke medlemmar fick komma till tals.

Det anstår inte ett parti, som har som ambition att bli Sveriges mest öppna, moderna, nyfikna och lyhörda parti, att ägna sig åt slutna processer. Det har ägt rum en kommunikationsteknologisk revolution som innebär att såväl medlemmar som väljare kräver öppenhet och delaktighet. Jag är inte säker på att socialdemokrater i det övre skiktet är helt medvetna om detta. Vidare - är de mogna att reformera partiet så att det återigen går i takt med sin samtid?

Till syvende og sidst vill jag betona att S-krisen går djupare än sin partiordförande, oavsett om denna heter Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Krisen genomsyrar hela partikulturen - en kultur som är unken, omodern och gubbig.

Jag älskar inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för. Jag kommer att fortsätta min envisa kamp med att denna socialdemokrati åter blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten. Även om det innebär att jag måste vara den som strör smolk i bägaren ibland.

Andra som skriver: Folkbladet, DI, Nyheter24, DN, Folkbladet2, Dagens Arena, SVT, SVT2, SR, Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, Norrblogg, Helena Ericson och Peter Högberg

Foto: Kent Wisti

Ett öppet parti, ej ett befästat (del X)


Stefan Löfven blir ny partiordförande för Socialdemokraterna, läser  jag på nätet. Jag förbereder mig på att bli grymt besviken, skrev jag för någon dag sedan. Det verkar som mina misstankar bekräftas. En ny partiledare väljs av VU/PS, inte bara som tillförordnad partiledare, utan han skall även väljas till ordinarie partiordförande på partikongressen i april 2013. Så mycket för den öppenheten. Att nu Jämtin & Co. väljer Löfven (om Ekots uppgift stämmer) visar att deras egna positioner är viktigare än partiet, än socialdemokratin. 

Det är idag torsdag och jag vill därför uppmana Carin Jämtin, verkställande utskottet, partistyrelsen och alla medlemmar i S att läsa debattartikeln Visst skulle S ha tid för mer öppenhet på SvD Brännpunkt. 

Processen


Igår kallade partisekreterare, Carin Jämtin, till en ny presskonferens för att meddela följande: VU ajournerar sig. Kort process, lång process...

Vi kommer inte att stressa. Det får ta den tid det tar, sade Jämtin.


I de sociala medierna hyllas Jämtin för sin insats som partisekreterare. Hon fick ett starkt mandat och hon tog det. Hon är en fantastisk processledare, sade en partikamrat till mig idag och även jag stämmer in i hyllningskören. Men som den socialdemokratiska bitterfitta jag är, vill jag ändock höja en varningens finger för vad som kan komma att hända.

Efter katastrofvalet 2010 uppmanade SSU:s dåvarande ordförande, Jytte Guteland, att alla i partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Håkan Juholt ställde sig bakom Gutelands krav. Till slut var också Mona Sahlin tvungen att uppmana alla i PS och VU att ställa sina platser till förfogande.Med facit i hand vet vi hur det blev. En förkrossande majoritet i PS/VU vägrade.  De ansåg nämligen att deras egna poster var viktigare än partiets överlevnad.

Socialdemokraterna fick en ny partiordförande och en ny partisekreterare och någon enstaka person i PS/VU byttes ut. Det är den partikultur som rådde då och det är den partikultur som råder nu. Den genomsyrar de facto partiet. Därför skall Håkan Juholt ha all heder för att han ansåg att partiet var viktigare. Jag önskade dock att fler socialdemokrater i ledande positioner, agerade precis som Juholt.

Guteland framförde i morse återigen kravet på att vädra ut i partitoppen. Mot sig har hon den nyvalda SSU-ordförande Gabriel Wikström, vilket jag skrev om igår.
Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel

Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 

En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politiker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 

Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?

Tillbaka till processen att vaska fram en ny partiledare. På fredag kommer Jämtin kalla till en ny presskonferens. På den kommer hon att berätta vad VU/PS har kommit fram till. Betänk att PS/VU består av en majoritet som inte är villig att offra sig för partiets bästa. Jag förbereder mig redan på att bli grymt besviken, men vill naturligtvis bli motbevisad av Jämtin och PS. Inspirerad av Peter Högbergs inlägg Beslutspunkter till Socialdemokraternas VU kommer nedan mitt drömscenarium.

På fredag, när #occupy68an intagit sina platser ställer sig Jämtin vid podiet och meddelar följande:

 att hon kommer att leda partiet fram till kongressen (á la Belgien), alternativ att VU/PS utser en tillförordnad partiledare fram till kongressen. Denna person kommer sedan inte att kandidera till posten som ordinarie partiordförande.
att den tillförordnade personen är mer av en processledare som får ett starkt förändringsmandat.
• att ge talespersonerna i riksdagen ett större ansvar att driva politik och opposition.
• att hon kommer att sammankalla förtroenderådet för att tillsätta en valberedning. Denna valberednings första uppgift är att arbeta fram en öppen valprocess á la V, MP eller C.
• att, i och med att det blir en öppen valprocess, uppmana de socialdemokrater som vill bli ny partiledare, att öppet tillkännage sin kandidatur och via olika plattformar (blogg/debattartikel/intervju/facebook et cetera) komma med sina programförklaringar. 
• att PS och VU ställer sina platser till förfogande, för att deras asvar ska kunna prövas på nytt.

Ett öppet parti, ej ett befästat! Om Socialdemokraterna ska komma tillbaka, om Socialdemokraterna åter ska bli en kraft i samhällsdebatten, om Socialdemokraterna återigen vill bli ett parti som attraherar fler väljare än kärnväljarna då behövs förändring. Inte bara i ord, utan handling.

Fler på samma tema: Marta AxnerExpressen, Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Karlberg, Peter Andersson, Leine Johansson, Patrick Gladh, Tord Oscarsson, Göran Johansson, Johanna Graf, VLT; Sydsvenskan, Ystads allehanda, SR, Aftonbladet, GP, Expressen2, SVT, SVT2, SVT3, Aftonbladet,

Ett öppet parti, ej ett befästat (del IX)

Det pågår nu en diskussion om processen, inte om namn. (Partisekreterare Carin Jämtin i SVT Agenda 20120122)
Ett öppet parti, ej ett befästat är samlingsnamnet på en serie inlägg som jag skrev 2010-2011. Annika Högberg, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag skrev i november 2010 en debattartikel i SvD. Den är inte på något sätt "startskottet" för diskussionerna om öppenhet i Socialdemokraterna. Vi (och några bloggare till i det progressiva nätverket NetRoots) drog tidigt igång Öppna kriskommissionen.

Igår medverkade Sigtunas starke man, Anders Johansson, i SVT Agenda. Det som förvånade mig var hans motvilja till en öppen valprocess á la V, MP eller C. Johansson hänvisade till stadgarna och mellan raderna kunde jag utläsa följande: "de som förespråkar en öppen process är dumma i huvudet och har inte läst stadgarna".

Nu på morgonkvisten läser jag i SvD att SSU och dess nya ordförande, Gabriel Wikström, byter fot:
För det första måste partiet snarast utse en ny ordförande som kan utgöra en samlande kraft i partiet. SSU har länge pläderat för en öppen process, med flera kandidater och utfrågningar över hela landet. Det gör vi fortfarande, men vi inser dock att en sådan process i dagsläget skulle göra större skada än nytta. Tiden till det finns helt enkelt inte. Sveriges största politiska parti kan inte stå utan ledare i vad som förmodligen skulle vara månader.

Kan inte någon insatt socialdemokrat berätta för mig varför det är så bråttom  och varför tidsbrist (och stadgar) nu anges som skäl för en stängd process? Är det inte den stängda valprocessen som är en av orsakerna till att vi befinner oss i den situation vi gör nu? 

Att VU/PS måste tillsätta en tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013 fattar jag också (vad sägs om Ingvar Carlsson?), men nu har vi de facto mer än ett år till denna kongress och därför tänker jag inte släppa kravet på en öppen valprocess. Låt mig därför till syvende og sidst citera första stycket från Arbetarbladets ledare:
Hur djup krisen än är och hur hårda motsättningar mellan partiets falanger än må vara måste nästa ordförande väljas genom en öppen process. Socialdemokraterna måste tänka långsiktigt, i stället för att kortsiktigt med valet 2014 framför ögonen. Att partiet valde hemlighetsmakeri och korridorsspring framför öppenhet förra gången det skulle väljas ordförande är inte ett misstag man kan unna sig att göra ytterligare en gång. Den slutna processen blev till en symbol över partiets förfall, över hur ur takt med tiden Socialdemokraterna är. Den var på många sätt en del av krisen. Socialdemokraterna förstod det inte då. Men de måste förstå det nu, när ordföranden som vaskades fram genom denna slutna och otidsenliga process nu tvingats avgå. De med påstått omdöme var omdömeslösa. Socialdemokraterna måste acceptera detta faktum och nu hänge sig åt den öppna process som moderna väljare förväntar sig av ett parti. Den här gången måste det bli rätt från början.


Tidigare inlägg (ett axplock): Ett öppet parti, ej ett befästat, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg


Det räcker nu

Jag öppnar dörren till BLC och innan jag hunnit ta två steg, bombarderar mina kollegor mig med frågor och synpunkter. Vad håller Håkan Juholt på med? Vad händer med Socialdemokraterna? Såg du presskonferensen? Han ljög! Blir man verkligen en bättre människa efter en månad i Mexiko. Vad håller ni på med?!…

Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Igår kväll skrev jag följande på twitter:

En och annan partivän svarade på min tweet:

Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!

Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!

Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?

Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:

I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.
Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.

Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.

I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.

Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.

Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat talFolk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.

För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:
Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.

- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?
För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.

För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:

Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!

Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?

Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.

Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.

För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.

Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.

På samma tema: Johan Westerholm x 2Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu

[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån



Hej SVT, Tv4, Kanal 5, SF, Yellow Bird med flera!

För ett tag sedan skrev Metro om Sigge Eklunds blogg Movies They Should Make. Eklunds blogg triggade min fantasti. Vilka program, filmer och serier vill jag se i teve och på bioduken?

Bra böcker bör filmatiseras och visst har många böcker filmats, men jag anser att ännu fler filmer och serier ska basera sig på just böcker.

Under 90-talet läste jag Louise Boije af Gennäs Bok Stjärnor utan svindel. Boken har, enligt Wikipedia, sålts i 150 000 exemplar. Jag var övertygad om att boken skulle filmatiseras, men icke.

När jag läste Henrik Berggrens bok Underbara dagar framför oss, twittrade jag ”SVT måste göra en serie om Olof Palme!”. En fågel har dock viskat i mitt öra att det skall göras en trilogi om Olof Palme. Är det måhända Jonas Karlsson som ska spela Palme?

När får vi se en film eller serie som är baserad på Anita Kratz bok Ensamvargen?
Är det inte dags att de politiska bloggarna får komma in i finrummet? Nyhetsbyrån i all ära men tänk om Tokmoderaten och HBT-sossen fick bli programledare för ett politiskt program?

Ja, jag är en politruk och därför vill jag även att SVT ser över sitt program Debatt. Programmet har fått kritik och jag som har erfarenhet av att vara såväl tittare som medverkande delar denna kritik. Debatt har vidare fått allvarlig konkurrens av TV4:s Kvällsöppet. Det är dags att förnya och förbättra Debatt!

Ni som känner mig, ni som läser min blogg, mitt twitterflöde och mina statusuppdateringar på facebook vet att jag älskar den danska serien Borgen. Jag älskade även filmatiseringarna som var baserade på Hanne-Vibeke Holst böcker (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Är det inte dags för en svensk serie som utspelar sig i Riksdagen, Rosenbad och partikanslierna? I serien får vi följa politiker, tjänstemän med flera i maktens korridorer. Jag kan vara med och skriva manus till serien!

Mer hbt!

Vi hbt-personer är svältfödda på böcker, filmer, serier som handlar om ”oss”. L-Word sändes i hela sex säsonger i USA och var en formidabel succé även i många andra länder. 2010 visade brittisk teve serien Lip Service och denna vår kommer säsong två att sändas. Vad har vi i Sverige fått? Selma Lagerlöf (där det enda lesbiska är när Lagerlöf och fröken Elkan håller varandra i handen)?! Nej, det är dags för en svensk tv-kanal att ta upp handsken och satsa på en svensk version av L-Word alternativt Lip Service.

Ett framtida inlägg kommer att handla om vad jag inte vill se på teve.







Partiskatt

Igår beslutade Vänsterpartiets kongress att höja den så kallade interna partiskatten. Det innebär att alla förtroendevalda får behålla max 27 500 kronor varje månad efter skatt, resten skall gå till partikassan. Jag följde diskussionerna om partiskatt på twitter och facebook och ju mer jag läser om partiskatt, desto mer positiv blir jag till den.
Fredrik Jansson (se bild nedan) är imponerad och menar att om Socialdemokraterna skulle införa en sådan partiskatt, skulle det bli ett tillskott i partikassan på åtminstone 60 miljoner.


Som jag skrev i mitt inlägg igår, har S betydligt mindre resurser att röra sig med än tidigare och då vore ju införandet av en partiskatt en dellösning på problemet. Nu har dock partikamrater uppmärksammat mig på att de flesta arbetarekommuner redan har något liknande. I S heter det dock kansliavgift och i Stockholm (min arbetarekommun) är taket på 24 000 kronor enligt Veronica Palm (men enligt en annan uppgift är taket 18 000 kronor).


Om man sätter upp ett tak (som fallet är i Stockholm) blir avgiften proportionerligt högre för fritidspolitiker och om avgiften drabbar fritidspolitiker hårdare än riksdagsledamöter, blir jag en smula tveksam till partiskatt/kansliavgift. I nuläget förhåller det sig så att riksdagsledamöter med 57 000 kronor i månaden har en årsinkomst på 614 000 kronor och betalar endast 18 000 kronor i kansliavgift, vilket motsvarar 2,8 procent av årsarvodet. Ett borgarråd som tjänar 80 000 kronor i månaden har en årsinkomst på 960 000 kronor. Idag betalar ett borgarråd endast 18 000 kronor i kansliavgift, vilket motsvarar 1,9 procent av årsarvodet.

I Fredrik Janssons diskussionstråd föreslår dock Calle Melin en avgift på till exempel 15 procent av arvodet och utan tak. Han skriver även:  Jag tror inte på att sätta ett nettotak men däremot på ersättningar som ligger närmare de som gäller för vanliga löntagare. I väntan på det är höga avgifter till partiet en bra kompromiss. En RD-ledamot kanske borde tjäna 25% mer än LO-snittet och ett statsråd 50% mer. Kommunal- o borgarråd mellan 25 och 50 beroende på om de är KSO el bara 'vanlig'.

Föreningen Unga S-kvinnor Rebella (som jag är med i) har skrivit en motion som är identisk med Melins förslag. Föreningen vill ta bort taket för kansliavgifterna och alla med fasta arvoden ska betala 15 procent av arvodet för politiska förtroendeuppdrag i kansliavgift.

I boken Trondheimsmodellen skriver Aron Etzler om Europas snabbast växande vänsterparti - Socialistiska partiet (SP) i Nederländerna (som också är Nederländernas rikaste parti). En framgångsfaktor för SP är just partiskatten (s. 156):

Socialistiska partiet finansierar större delen av sin verksamhet, dels genom frivilliga bidrag, dels genom en obligatorisk partiskatt som kommer från alla parlamentariker. 2004 stod partiskatten för 2,23 miljoner euro (tjugo miljoner svenska kronor) eller trettionio procent av partiets totala intäkter på 5,7 miljoner euro, eller strax under femtio miljoner kronor. Den största delen av partiskatten, kom från de då 176 ledamöterna i kommunala församlingar. Tillsammans med femton procent frivilliga bidrag står självfinansiering för över hälften av partiets intäkter. De övriga trettiofem procenten är olika former av bidrag från staten.

Rent tekniskt fungerar partiskatten på följande sätt: varje person som kandiderar till ett parlamentariskt uppdrag skriver under ett avtal med partiet som innebär att han eller hon kommer skänka Socialistiska partiet hela inkomsten överstigande en nivå, som är lika för alla. Nivån är indexerad och motsvarar ungefär en lärarlön. År 2004 var den 2.100 euro eller cirka 20.000 svenska kronor.

Redan före sitt genombrott hade SP lyckats förvärva en del byggnader, som huvudkvarteret i Rotterdam. Men eftersom det är parlamentarikerna som bidrar växer partiskatten för varje nytt parlamentariskt uppdrag.

Som SP resonerar finns det fler skäl för att ha en partiskatt. Först och främst tillåter partiskatten partiet att vara det som man vill vara. Ingenting är gratis, inte ens för ett parti med många aktivister. För det andra är partiskatten en rättviseprincio som håller partiet samman. De flesta aktiva medlemmar får inte ett öre för sitt arbete. Och för ett parti som värderar lokal aktivism till och med högre än arbete i parlamentet skulle något annat vara en moralisk omöjlighet.

- Bonus är att den håller karriäristerna borta, säger Hans van Leeuwen.
Det finns alltså många fördelar med partiskatt. Låt mig därför till syvende og sidst citera ett stycke från Rebellas motion Ta bort taket på kansliavgiften:
Det finns dessutom två stora fördelar med att ta bort taket för kansliavgiften. För det första kommer det innebära mer pengar till politisk verksamhet och kampanj i Stockholms arbetarekommun. En försiktig uppskattning är att ett borttaget tak för kansliavgifterna skulle ge över en miljon kronor per år i ökade intäkter. Det skulle till exempel ge möjlighet att bedriva mer studier och mer utåtriktad verksamhet. För det andra skulle det få bort ett principiellt problem. I samhället i övrigt vill vi ha progressiv beskattning. Den som tjänar mer ska också bidra mer till det gemensamma. Men som kansliavgiften är utformad nu är den i praktiken regressiv. Vi har alltså beslutat om ett system för våra egna arvoden som inte alls motsvarar vår politik för samhället i övrigt.

Brain drain

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:
Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.
Även Peter Santesson delar denna analys:
Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.
När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...

Drömmen om ett riktigt arbetareparti

De enkla orden

Vad de enkla orden är svåra 
Bröd, frihet, fred 
Generat vänder vi dem långsamt i munnen 
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap 
Vi räds för dem, 
som kände vi deras enorma kraft bränna i tungan. 


Ord som förlorat sin sälta, sin mening. 
En gång skrevs de nattetid på husväggarna 
Medan städerna sov och samvetet vakade 
Dagningen tände skriften 
Och brände in den i hjärtan 
Som aldrig skulle glömma. 


Ord behöver hjärtan för att kunna leva 
Människan behöver frihet för att kunna leva 
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd 
Människan måste äga de tre: 
Brödet, friheten, freden 
Därför måste de ständigt skrivas igen 
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Stig Carlsson

 Moderaterna är vår tids arbetarparti, står det att läsa på M:s hemsida. Ett parti som saboterar för arbetare är inget arbetarparti. Det är Reinfeldtska - moderat nyspråk. Ord som förlorat sin sälta, sin mening blir bara floskler. Dock verkar det som om Moderaterna gång på gång kommer undan med sitt nyspråk. Vi är drabbade av en retorisk epidemi, inte bara orsakat av M utan även av de andra politiska partierna. Kristdemokraterna ägnar sig åt "verklighetens folk" och "relationslinje", medan Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, talar om kunskapsbaserad ekonomivärdeburen tillväxt och sociala investeringarUtan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas även dessa ord till floskler. Dock skall detta inlägg inte handla om nyspråk utan om avsaknaden av arbetare i Socialdemokraterna.


När Moderaterna började nyttja ordet "arbetarparti" gick många socialdemokrater i taket, så även jag. Det finns bara ett arbetar(e)parti och det är det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, som förkortas SAP. Men vänta... SAP? Numer är det rätt och slätt S eller Socialdemokraterna. Vilket de facto är mer ärligt än att kalla sig "arbetareparti". I begynnelsen (läs i slutet av 1800-talet) så skapades SAP av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


Ser vi till Socialdemokraterna idag så är det ju lite si och så med det. Ja, det beror på hur man definierar "arbetare". För några år sedan skrev jag inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Inlägget har följts upp av fler: Inte skitjobb, men väl skitvillkor, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997 och "För att vara akademiker har du ju båda fötterna på jorden" (och här får vi åtminstone veta vilka som är arbetare enligt Veronica Palm).


 I Wikipedia står följande:

En arbetare är en person som säljer arbetskraft till en arbetsgivare utan att räknas som tjänsteman och därmed tillhör arbetarklassen[källa behövs].
I svensk statistik och politisk debatt räknas de som arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick länge huvudsakligen mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har blivit mer kvalificerade och fått högre löner så har begreppen glidit ifrån sina namn [...]
Marxistisk definition [redigeraInom marxismen definierar man alla människor som säljer sin arbetskraft som arbetare[källa behövs]. Detta inkluderar läkare, ingenjörer och andra som inom sociologin ses som medelklass.
Veronica Palm anser alltså att arbetare är de som här hemma i LO. Nu är tyvärr Palm en av de politiker som framhåller att hon är barnskötare. Och nej, hon är inte ensam om det. Trots att många av våra företrädare har harvat runt i arbetarrörelsen på olika poster, titulerar de sig gärna med ett LO-yrke (men aldrig som heltidspolitiker, förtroendevald et cetera). Deras huvudsakliga födokrok har varit S (och i förlängningen arbetarrörelsen), men ändock envisas de med att kalla sig arbetare. 
För någon vecka sedan åt jag och Åsa middag med två andra sossar (som har varit med betydligt längre än vad vi har varit). Mannen sade då att det var oerhört positivt att rörelsen nu lät unga socialdemokrater studera klart på universitet, innan de anställdes. Tidigare hade rörelsen nämligen anställt dessa innan avlagd examen.
Vi har nu ett socialdemokratisk parti som går i otakt med sin samtid just på grund av ovanstående fenomen. Vi har företrädare som vägrar flytta på sig och vi har unga killar och tjejer som, direkt efter examen i företrädesvis statsvetenskap och nationalekonomi, anställs som politiska eller fackliga tjänstemän (och om några år kommer  vara riksdagsledamöter, ombudsmän med mera). Framför allt har vi ett socialdemokratisk parti som har en väldigt snäv definition för "arbetare". Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Vilka slåss Socialdemokraterna för?
Jag anser att det är nyttigt om våra företrädare (och politiska tjänstemän) har fler perspektiv. Det är därför jag har skrivit motionen Inför princip mot långsittande. Varför inte jobba några år ute i "det verkliga livet"? Det är bra, inte bara för personens egen utveckling, utan för partiets. Våga lämna "innanförskapet". Släpp vidare fram personer som kommer "utifrån", från sidan... Du är alltid välkommen tillbaka.


De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.
Jag drömmer om ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. 


P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.
Lästips: Johan Westerholms inlägg Bidragspartiet och Martin Ezpeletas krönika Socialdemokratin - den bedragne äkta mannen.... ja, mina inlägg Suburbia  och Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII) också.





HBT-sossen tipsar om andras blogginlägg

På årets första dag har socialdemokraten Ylva Johansson skrivit ett ovanligt klarsynt blogginlägg, som jag rekommenderar varmt. Johansson skriver bland annat:
Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan. Mediedrev och illvilliga borgare har det alltid funnits. Socialdemokratiska partiet i allmänhet och partiets ordförande i synnerhet har alltid blivit baktalade och hånade. Det är inget nytt. Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.