Person versus politik

Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv, varken skalet eller innanmätet, men jag vill inte vara någon annan.

Hjalmar Söderberg, Doktor Glas

Man faller för utseendet först. Ibland kan någon hävda att det är inre och inte det yttre som är det viktiga och så bör det ju vara, så ska det vara, men oftast är det inte så. Ibland (ofta?) blir personen viktigare än politiken. Ibland hör man inte vad personen säger, för att man hänger upp sig på till exempel personens utseende.

I USA kan, å ena sidan ingen president vara skallig eller ha skägg, här i Sverige, å andra sidan går det utmärkt. Här är det andra mekanismer som istället påverkar. Berglins i gårdagens SvD sammanfattar detta på ett mycket humoristiskt sätt.

Även om jag inte har någon personlig relation till vissa människor, kan jag ha en åsikt om dem. Det finns skådespelare jag ogillar/gillar, precis som det finns politiker jag gillar/ogillar.

Karisma (eller snarare avsaknad av karisma), kläder och dialekt påverkar hur vi uppfattar politiker.

Jag kan inte rösta på partiet X, på grund av personen Y.

Förmätet kan man hävda att om en väljare inte kan rösta på ett parti på grund av en eller flera personer som företräder partiet, vill partiet hellre vara utan den rösten. Det är ju politiken som är det viktiga.

En kollega på mitt jobb, som inte är partipolitiskt aktiv, men mycket intresserad av politik och samhälle, säger att han inte kan rösta på Socialdemokraterna på grund av Mona Sahlin. Hur mycket jag än hävdar att det är politiken som är det viktiga och inte är personen, så hjälper inte det. Vidare har han föreställningar (läs fördomar) om Socialdemokraterna som inte stämmer.

Vad göra?