-
Katrine Kielos har en programförklaring och den lyder: Vi måste prata om våldtäkt. För visst måste vi tala om våldtäkt och då inte enbart i termer "stoppa våldtäkterna".
-
För visst är det som Abrahamsson skriver:
-
På senare tid har jag mött en rad våldtagna kvinnor som vittnar om hur deras själsliga illamående har förvärrats av att de har stämplats som otillräkneliga offer. Att det är deras feministiska systrar som har stämplat dem i pannan har inte gjort deras liv enklare. En ideologiskt betingad offermentalitet som inte ska förväxlas med att de som har utsatts för brott självklart är brottsoffer.
-Jag har blivit våldtagen, men jag ser mig absolut inte som ett offer. Jag är vidare feminist. Jag är en av de feminister som förespråkare en hårdare lagstiftning och jag anser att en samtyckesparagraf är ytterligare en markering för att visa att våldtäkt inte är OK. Dock anser jag att det inte är tillräckligt. Det krävs en analys av maktstrukturer och det handlar till syvende och sist om att förändra. Förändra rådande strukturer, förändra attityder och värderingar.
-
Vi har en förskola som förstärker traditionella könsroller (DN) istället för att motverka dem, men vi ser att i förskolor som använder sig utav genuspedagogik i sitt arbete, sker förändringar (läs här och här).
-
I idrottsvärlden och på vissa arbetsplatser förekommer det en viss machokultur, som måhända inte skapar våldtäktsmän, men som när en skev syn på kvinnan.
-
Det krävs ett stort reformarbete på alla plan, men när det väl har hänt, det där som inte får hända - då ska även våldtäktsmannen få adekvat vård.
-
Jag vill inte ha en stämpel i pannan, där det står "offer". Om det något jag är, så är det överlevare, men jag är fn inte något offer!
-
För mer läsning om Kielos bok:
Kommunalarbetaren
DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar